12:25:42
Hemmasittare
Kanske undrar ni vad detta är och vad som menas. Jag vill lyfta fram dessa barn och ungdomar som är väldigt många i Sverige som drabbas och att det finns ett stort mörkertal vad gäller hemmasittare.
Att vara förälder till ett barn som tillhör denna kategorin tar oerhört på krafter och energin. Allting i livet ställs på sin spets, man vet varken ut eller in vad man ska göra när dessa perioder kommer.
Många barn i dagens samhälle far illa skolgången tyvärr på grund av deras funktionsnedsättning, det måste vi alla hjälpas åt att göra något åt. I Sverige har vi en rättighetslagstiftning som kallas skolplikt. Alla barn, även barn med funktionsnedsättningar har rätt till en utbildning.
Kommunen har ett lagstadgat ansvar att tillhandahålla en utbildning som är anpassad till varje barn. Det finns dock många, många barn som står i olika artiklar som jag läst om som inte får sin lagstadgade utbildning, för de klarar inte att gå till skolan, de kallas ”Hemmasittarna”.
Innan jag som förälder läste om dessa barn och dessa intressanta artiklar som måste lyftas ännu mer i skolans värld för att kunna hjälpa dessa barn och ungdomar hade jag ingen aning om att det var så. Inte förrän jag som mamma som har en underbar, härlig son som har adhd/atypisk autism men som jag fått kämpa och får göra ännu och som tillhör ”Hemmasittarna” visste jag inte någonting om detta.
Allting klarnade för mig som mamma och ett helt annat lugn kom över mig. Det finns hjälp och stöttning att få i den situation man befinner sig i. Det är inte mitt och min sons fel att det blivit såhär, det är inget unikt. Det är vanligast bland pojkar som har diagnos att det blir såhär än hos s flickor berättade min sons läkare på BUP för mig.
Skolorna hotar med att det är "skolplikt". Vi föräldrar vet det, vi behöver inte få ännu mer dåligt samvete att vi inte förmår att få våra barn till skolan och barnen behöver framförallt inte bli ännu mer stressade än vad de redan är med att försöka få vardagen, livet att få ett sammanhang och fungera. Problemet är att skolplikten inte hjälper dessa barn, eftersom situationen uppstår när skolgången inte är tillräckligt anpassad.
Tiden för återhämtning är ofta väldigt liten hos dessa barn, i
funktionshindret ingår tyvärr för många sömnstörningar och/eller problem att varva ner. Så är det för min egen son som har det jätte jobbigt att somna på kvällar och nätter och kan inte varva ner.
Obalansen mellan stress och vila blir alldeles för stor då. Det är dessa barn samt nu min son som är 11 år som lever ett liv som är stressande som den och har svårt att få någon vila från den stressen. Det verkar självklart för mig att ingen människa och framförallt inte barn och ungdomar klarar att leva så under en längre period i livet. Det blir som så att orken helt enkelt tar slut, barnet gör det enda som är vettigt, undviker helt enkelt den stress som är ohållbar i skolan. Det är inte för att barnet inte längre vill gå till skolan, det handlar snarare om att barnet inte kan gå till skolan.
När det gått så långt så att barnet inte klarar situationen hjälper det inte med mer stress i form av hot eller tvång. Det hjälper inte att sätta in snabba åtgärder som drar tillbaka personen till samma livssituation. Det enda som hjälper är vila och börja om från skolan med att anpassa, anpassa, anpassa, detta kan ta lång tid och är ett mödosamt arbete men väl värt allting i slutändan.
Det jag som förälder kan känna är att omgivningen sagt i många år och känna än idag ”det går över, det är en fas han är i”, ”du är en dålig mamma, du uppfostrar honom fel”. ”Du har inga regler”.
När man hör dessa ord var och varannan dag under flera års tid tror man till slut på vad alla säger. Många gånger har jag tvivlat på mig själv som förälder. Nu har jag kommit till den punkten att jag är så pass stark i mig själv att jag vet att jag gör ett bra jobb som mamma. Att jag inte kan göra mer än jag gör i den situation vi befinner oss i.
Dessa utbrott som min son och jag fått tampas med under flera års tid är inte helt lätta. Det finns stöd och hjälp att få. Jag har gjort alla fel jag kan göra som förälder när min härlige son får utbrott, tro mig.
Jag har försökt ”visa vem som bestämmer” men det triggar snarare fram utbrottet så det blir ännu starkare och då tar det ännu längre tid innan utbrottet ebbar ut.
Att försöka motivera min son att uppföra sig väl genom att ge bestraffning eller belöning fungerar inte heller, agerandet min son har beror inte på brist utav motivation, han har inte den förmågan helt enkelt som andra barn har i samma ålder.
Jag som förälder har många gånger fått höra från omgivningen och hört bakvägen om vänner som inte vågar säga det rakt ut till mig, vilket är väldigt fegt att jag ”ger efter” för min son, men hallå skulle du tvinga någon som är handikappad att försöka ställa sig upp på sina ben och kräva att de ska gå? Tror inte det. För att hjälpa min son försöker vi undvika saker som ofta framkallar utbrotten så att det blir ett lugn runt omkring honom. Då kan jag som mamma lättare hjälpa honom att utveckla det han brister på.
Att vara förälder till ett barn som tillhör denna kategorin tar oerhört på krafter och energin. Allting i livet ställs på sin spets, man vet varken ut eller in vad man ska göra när dessa perioder kommer.
Många barn i dagens samhälle far illa skolgången tyvärr på grund av deras funktionsnedsättning, det måste vi alla hjälpas åt att göra något åt. I Sverige har vi en rättighetslagstiftning som kallas skolplikt. Alla barn, även barn med funktionsnedsättningar har rätt till en utbildning.
Kommunen har ett lagstadgat ansvar att tillhandahålla en utbildning som är anpassad till varje barn. Det finns dock många, många barn som står i olika artiklar som jag läst om som inte får sin lagstadgade utbildning, för de klarar inte att gå till skolan, de kallas ”Hemmasittarna”.
Innan jag som förälder läste om dessa barn och dessa intressanta artiklar som måste lyftas ännu mer i skolans värld för att kunna hjälpa dessa barn och ungdomar hade jag ingen aning om att det var så. Inte förrän jag som mamma som har en underbar, härlig son som har adhd/atypisk autism men som jag fått kämpa och får göra ännu och som tillhör ”Hemmasittarna” visste jag inte någonting om detta.
Allting klarnade för mig som mamma och ett helt annat lugn kom över mig. Det finns hjälp och stöttning att få i den situation man befinner sig i. Det är inte mitt och min sons fel att det blivit såhär, det är inget unikt. Det är vanligast bland pojkar som har diagnos att det blir såhär än hos s flickor berättade min sons läkare på BUP för mig.
Skolorna hotar med att det är "skolplikt". Vi föräldrar vet det, vi behöver inte få ännu mer dåligt samvete att vi inte förmår att få våra barn till skolan och barnen behöver framförallt inte bli ännu mer stressade än vad de redan är med att försöka få vardagen, livet att få ett sammanhang och fungera. Problemet är att skolplikten inte hjälper dessa barn, eftersom situationen uppstår när skolgången inte är tillräckligt anpassad.
Tiden för återhämtning är ofta väldigt liten hos dessa barn, i
funktionshindret ingår tyvärr för många sömnstörningar och/eller problem att varva ner. Så är det för min egen son som har det jätte jobbigt att somna på kvällar och nätter och kan inte varva ner.
Obalansen mellan stress och vila blir alldeles för stor då. Det är dessa barn samt nu min son som är 11 år som lever ett liv som är stressande som den och har svårt att få någon vila från den stressen. Det verkar självklart för mig att ingen människa och framförallt inte barn och ungdomar klarar att leva så under en längre period i livet. Det blir som så att orken helt enkelt tar slut, barnet gör det enda som är vettigt, undviker helt enkelt den stress som är ohållbar i skolan. Det är inte för att barnet inte längre vill gå till skolan, det handlar snarare om att barnet inte kan gå till skolan.
När det gått så långt så att barnet inte klarar situationen hjälper det inte med mer stress i form av hot eller tvång. Det hjälper inte att sätta in snabba åtgärder som drar tillbaka personen till samma livssituation. Det enda som hjälper är vila och börja om från skolan med att anpassa, anpassa, anpassa, detta kan ta lång tid och är ett mödosamt arbete men väl värt allting i slutändan.
Det jag som förälder kan känna är att omgivningen sagt i många år och känna än idag ”det går över, det är en fas han är i”, ”du är en dålig mamma, du uppfostrar honom fel”. ”Du har inga regler”.
När man hör dessa ord var och varannan dag under flera års tid tror man till slut på vad alla säger. Många gånger har jag tvivlat på mig själv som förälder. Nu har jag kommit till den punkten att jag är så pass stark i mig själv att jag vet att jag gör ett bra jobb som mamma. Att jag inte kan göra mer än jag gör i den situation vi befinner oss i.
Dessa utbrott som min son och jag fått tampas med under flera års tid är inte helt lätta. Det finns stöd och hjälp att få. Jag har gjort alla fel jag kan göra som förälder när min härlige son får utbrott, tro mig.
Jag har försökt ”visa vem som bestämmer” men det triggar snarare fram utbrottet så det blir ännu starkare och då tar det ännu längre tid innan utbrottet ebbar ut.
Att försöka motivera min son att uppföra sig väl genom att ge bestraffning eller belöning fungerar inte heller, agerandet min son har beror inte på brist utav motivation, han har inte den förmågan helt enkelt som andra barn har i samma ålder.
Jag som förälder har många gånger fått höra från omgivningen och hört bakvägen om vänner som inte vågar säga det rakt ut till mig, vilket är väldigt fegt att jag ”ger efter” för min son, men hallå skulle du tvinga någon som är handikappad att försöka ställa sig upp på sina ben och kräva att de ska gå? Tror inte det. För att hjälpa min son försöker vi undvika saker som ofta framkallar utbrotten så att det blir ett lugn runt omkring honom. Då kan jag som mamma lättare hjälpa honom att utveckla det han brister på.